Det här med att varje dag få vakna upp och somna tätt intill mitt hjärta. Det är svårslaget.

Jag har inte tänkt på det tills nu, att jag nästan aldrig vaknar "på fel sida" längre, att jag nästan aldrig har en dålig morgon. Han är den perfekta starten på dagen. Och han ger mig styrka och glädje bara genom att finnas där vid min sida.

Aldrig är han så vacker som när han precis vaknat. Rufsigt hår, påsar under ögonen, glansig och trött blick, alldeles varm om kroppen, och så ler han det där leendet som ingen annan har. Ett leende finare än tusen solnedgångar som slagits ihop till en.

Hur kan man älska någon så djupt? Någon som man för två år sedan knappt visste namnet på?